Helgen med Daniel var underbar! Vi behövde verkligen träffas, man tappar så lätt kontakten under tiden man inte träffas när man har ett distansförhållande. Sjuttio mil är mycket, och även om vi har telefon och sms så orkar man inte prata med varandra hela tiden. Man har ju vänner också.
Inte heller nu när Daniel har det jobbigt och det tär på oss. Inte bara på honom. Hade vi bott ihop hade vi löst allting och jag hade kunnat finnas hos han och hjälpa honom i hans problem. Men på distans så blir jag mer en del av problemet.

Han kom till mig på fredag kväll, och självklart så offrade jag mig och åkte in för att träffa honom. Först var det buss kanske en km, och sedan fick jag sitta vid den busshållplatsen och vänta i ungefär en halvtimme i kylan för att senare kunna åka vidare. När jag väl kom fram till centralstationen var jag stelfrusen. Dessutom var jag där en timme för tidigt, men jag roade mig med diverse tidningar och människor som ställde upp i att sjunga karaoke över hela centralstationen. Singstar Abba, jo lite sugen är jag på den. Det är den enda karaoke mamma och pappa skulle ställa upp i.

Halv åtta kom Daniels tåg in. Han stod längst fram och skulle gå av, och jag stod precis vid dörren där när han öppnade. Det är sjukt hur hjärtat kan hoppa till bara av att se den man älskar. Hans leende får hela mig att hoppa till. Han gav mig världens största kram, och så stod vi bara så i säkert en minut, sedan kunde vi fortsätta ner mot tunnelbanan, och sedan hem. Väl hemma hade han ett långt samtal med mina föräldrar, det känns bra att de kommer så bra överens.
Jag hade ont i huvudet och gick och la mig, och han kommer senare efter. När jag ligger där i hans armar med huvudet på hans bröst, så säger han till slut...
"Annie..." På det där allvarliga sättet. På det där "nu-ska-jag-säga-något-viktigt-till-dig-så-lyssna-nu"-sättet. Jag lyfter huvudet, tittar han djupt i ögonen och han säger "Jag älskar dig". Visst, vi har varit ihop i ett och ett halvt år, och har klarat ett långdistansförhållande på den tiden, så såklart älskar vi varandra. Men ibland brister det. Ibland bråkar vi. Hela veckan innan hade han aldrig sagt att han älskar mig, och jag sa det till honom flera gånger per dag. Det gör ont, men jag älskar honom. Och när han sa det då... Då var jag i himmelen igen. Där jag i normala fall är när jag är tillsammans med honom.

På lördagen myste vi mest hela dagen, och bara tog det lugnt. Vi behövde massor av ensam tid, vi brukar vara sociala med varandras familjer så vi får aldrig riktigt tid för oss själva, men nu fick vi det. Det behövdes verkligen. Under söndagen fyllde Daniels lilla kusin Milian ett år så vi åkte och besökte dem. Så trevligt att träffa dem igen! Hans morbror och hans fru och hans mormor och morfar. Det var hans morbror och hans fru som gifte sig i somras när jag var på bröllop. Tyvärr så var Christine Meltzer inte där (hon var på bröllopet). Hon var så himla trevlig! Verkligen över mina förväntningar. Vet inte riktigt vad jag hade för förväntningar... Jag trodde hon skulle vara som när hon spelar någon i TV. vet inte varför jag förväntade mig det eftersom att det är man ju inte.
Efter en lyckad helg fick Daniel åka hem till norrland på måndag morgonen. Det vart hårt att säga hej då. Men nuförtiden gråter vi inte... Vi har vant oss vid smärtan. Nästa gång vi träffas är på annandag jul, då åker jag upp för att fira nyår... Och åka skidor.